Om tolv

Myten

Ett gulnat ark med en nedtecknad berättelse. Funnet på Arkeologiska Museet. I ett lönnfack på insidan av en verktygslåda från medeltiden.
Myt eller historia? Döm själv.

Lignum ignis

Under denna mörka tid är kunskapen farlig, medan tron är mäktig. Trons utövare har makten, medan kunskapssökarna träffas i lågmälda sammanhang. Här är min berättelse.

En timmerman fann några stockar med vackert ådrat virke i en dalgång långt bort från stigar och vägar. Han var ung och visste att han fortfarande hade mycket att lära om verktyg, virkets beskaffenhet och hållbarhet, torkning, fogning och utformning.

Han sågade av en bit av stocken för att snida en skål. Han var väl medveten om att det tar tid att, även med ett välslipat stämjärn, gröpa ur ett vältorkat stycke trä. Han visste att vara försiktig när man skär nära kanten. Av någon anledning så var hans vanliga känsla av fumlighet borta. Spån för spån föll till marken medan skålens form växte fram. Kanten blev jämn och fin när han hela tiden förde eggen längs med träets fibrer.

Upprymd över sitt framgångsrika täljande, fick han en ingivelse att tälja siffror. De kan uttrycka allt från början till det möjligas slut. Han var en enkel timmerman och kunde inte läsa, men han hade alltid varit intresserad av mängder, ordning och antal.

Verktygen var slipade, träet var lättarbetat och han kände sig skicklig. Han började tälja den första siffran: en etta. Han blev klar när skymningen föll. Då lade han verktygen på sina platser och gick hem.

Morgonen därpå var han tidigt tillbaka i sin verkstad. Han kände sig ivrig att snida nästa siffra: en tvåa. Den har svårare former så det tog honom hela dagen att tälja den. Han blev klar när skymningen föll. Han samlade ihop alla spånor och lade dem i den nya skålen. Sedan ställde han skålen, ettan och tvåan på bordet. Det såg ut som 0, 1 och 2. Ordningen gjorde honom glad. Han såg fram emot fortsättningen.

Nästa dag kom timmermannen inte till sin verkstad. Ett kraftigt åskväder höll alla bybor sysselsatta med att hålla djuren lugna. En blixt slog ner i timmermannens verkstad. Den gjorde ett hål i taket. Gnistorna for omkring och en gnista landade i skålen med spånorna. De började brinna. Röken rörde sig i en dansande strimma genom hålet i taket och steg sedan mot himlen.

Dagen därpå var åskvädret över och solen sken igen. Ändå kände timmermannen inte samma glädje över att fortsätta täljandet av siffror. Han hade blivit avbruten. Och det skulle hans serie av siffror också bli. Det fanns en symbolik i det, tänkte han. En sifferserie från noll och uppåt, som blir avbruten. Från noll till två. Från en början till ett avbrott - som livet självt.

Tillfreds med detta beslut, täljde han varje dag tunna spånor av den återstående stocken. Han lade dem i skålen och tände dem med en brinnande sticka från eldstaden i verkstaden. Röken slingrade sig ut genom hålet i taket. Varje dag.

Vad timmermannen inte visste, visste fåraherden i byn. Herden hade vaktat stocken hela sitt liv, precis som hans far och alla fäder före honom. Men denna herden var barnlös och gammal. Han hade ingen som kunde ta över vaktandet. Därför lät han timmermannen använda stocken i hopp om att en yrkesmans skicklighet skulle göra virket rättvisa. Herden kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att virkets kraft skulle spridas över världen i form av rök.

Stocken var nämligen det som blev kvar av kunskapens träd i Edens lustgård. Röken kunde nu förmedla all världens kunskap och även berätta om de två obrända siffrorna - en etta och en tvåa.

	Upphovsskyddat © 2004 - 2024